Nästan runt Vättern

På nyårsafton 2008 skrev jag på min blogg klockan 23.21 att jag 2009 ska cykla Vätternrundan på under 8 timmar. Vanliga människor brukar ju inte vara helt nyktra vid den tiden och ge konstiga nyårslöften och det var inte jag heller. Alltså var det bara att bita i det sura äpplet och börja träna för man vill ju inte vara en sådan som inte håller vad de lovar. Min cykelkompis Andrés mål med Vätternrundan var att slå mig och skulle han göra det skulle han få jobba. Vi startade 03.18 och planen var lika enkel som genial när HappyMTB:s sub 8 grupp med Leo i spetsen, som startade klockan 03.20, kom ikapp oss skulle vi hänga med så länge som möjligt. Jag hade bestämt mig för att det fick bära eller brista, hellre få en hammare i huvudet än att inte ha försökt komma under 8 timmar. Leo och hans mannar kom ikapp oss strax innan Vadstena och då var jag lagom uppvärmd för att börja cykla riktigt snabbt. Ner mot Jönköping snittade vi över 40 km/h och så snabbt har jag aldrig cyklat så länge. I backen ner mot Husqvarna var jag uppe i 66 km/h så fort har jag nog heller aldrig vågat cykla eftersom jag vanligvis brukar vara en fegis i utförskörningarna och bromsa. Nu låg jag först i klungan och det var inte riktigt läge att använda mina Dura-acebromsar.

Vid den nya vattendepån efter Fagerhultdepån splittrades klungan eftersom halva klungan missade infarten men efter hårt jagande kom vi ikapp de andra i Hjo sedan de tagit en kisspaus. Mitt stora problem att cykla så här fort i en så här stor klunga var att få mig tillräckligt med mat och det var nog det som tog knäcken på mig till slut. I backarna i Tiveden efter Karlsborg blev jag instängd vid omkörningen av en annan klunga och hamnade längst bak i svansen av de ganska stora klungan. Där var det extremt ryckigt och allting blev plötsligt väldigt jobbigt. I en utförslöpa lyckades jag avancera uppåt i klunga tackvare mina snabba Supersonicdäck. Vad händer då? Givetvis spricker det av längre fram och jag blir tvungen att återigen börja jaga för att återansluta till de snabba och dragvilliga framme i täten. När jag lyckas med det känner jag att jag inte längre har något kvar att ge och tvingas se klungan segla iväg längre och längre bort. Tack och adjö SUB 8 kan man väl tänka, men icke. Väderprognoserna hade ju lovat medvind från Hammarsundet ner till Motala och med lite matematik i den högre skolan lyckades jag räkna ut att jag behövde hålla ungefär 33km/h i snitt för att klara mig under 8 timmar. Jag bestämde mig för att göra ett snabbt stopp vid depån för att trycka i mig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Det fick bli två nävar saltgurka och så många muggar blåbärssoppa som var upphällda på bordet. Jag får nog passa på att be om ursäkt för mitt beteende där. Sen var det bara att ge sig iväg i medvinden och trampa tills jag inte orkar mer. Det var inga problem att hålla 35km/h på platten, när jag kom till Brattebrobacken fick jag kramp i båda baksidorna av låren. GT-tabletterna i bakfickan räddade mig in i mål från några mer krampanfall som tur var. I mål spurtade jag in på 7 timmar och 53 minuter, jag var så lycklig. Det här ska jag nog inte göra om. Men 123:e plats får jag vara nöjd med. Grattis till André som lyckades hänga med i klungan hela vägen in i mål med tiden 7:40 och en 59:e plats, vi klarade båda våra mål.


Typ så här var det.